Det inre leendet :-)

posted in: Balans i livet, Yoga | 0

Inre leende - innerchild

Just denna mycket gråa och regniga dag känns det extra lämpligt att skriva om leenden, tycker jag.

Ibland delar jag med mig av diverse filosofiska betraktelser till mina yogadeltagare och den här veckan pratar jag lite extra om det inre leendet. För det första så ingår det alltid i avslappningsövningen i början av en lektion. Deltagarna uppmanas att låta ett litet, subtilt, leende bildas som knappt syns på utsidan – men som får sprida sig på insidan av hela kroppen.

Sedan när vi ska göra asanas (fysiska yogaövningar) ber jag deltagarna att ha med sig sitt inre leende under hela yogapasset. För mig betyder det att jag utför alla asanas så att det känns bra och roligt. Att jag inte gör något som gör ont, att jag inte plågar mig, att jag inte tvingar kroppen till något som inte känns bra. Men också att jag inte ”fuskar” och slarvar mig igenom yogapasset.

När vi är klara med alla asanas – när vi böjt och vridit oss åt olika håll, sträckt och stretchat, tränat och stärkt i en dryg timme – och ligger på rygg i Shavasana och slappnar av, då berättar jag om hur jag upplever mitt inre leende på fler sätt.

Under ett yogapass (men även vid många andra tillfällen) kan det komma missnöjda och frustrerade tankar som:

  • Dumma kropp som inte har någon ork…
  • som har ont så att jag inte kan göra det jag vill
  • som är mycket stelare än alla andra
  • som inte fungerar som den borde… och så vidare…

Jo, det är inte så konstigt att dylika tankar kommer ibland MEN hur är det med tankarna när kroppen faktiskt fungerar? När det inte gör ont, när du kan röra på dig – promenera, dammsuga, handla, utöva yoga…

Är du glad och tacksam över din kropp? Sänder du en tacksam tanke när knät/höften/axeln (eller annan del) inte längre smärtar? När fötterna är hela och fungerar att stå och gå på?

Många av oss är snabba när det gäller att klaga och besvära sig över kroppen så fort något uppstår… och det finns tusentals problem som kan uppstå. Just därför borde vi väl – för rättvisans och balansens skull – även vara glada när vi är friska och hela?!

Inre leende - smajlisarDärför tänker jag ibland att jag har fullt med små leenden (smajlisar) som susar runt inuti min kropp. Som glatt rör sig upp och ner, genom benen och ut till tårna, ut till fingertopparna och runt alla inre delar. Det känns som att jag ger positiv uppmärksamhet till hela kroppen och faktiskt känns det helande. Det behöver inte ta mer än några sekunder.

Därefter pratar jag om något som ligger nära detta att vara missnöjd med kroppen – och det är hur den ser ut.

Finns det någon som är helt nöjd med sin kropps utseende? Grattis i så fall! Tyvärr så är nog den missnöjda skaran större. Vi tycker att vi har fula tår, för smala eller för tjocka ben, för små eller för stora bröst, för lockigt eller för rakt hår o s v. Oerhört sorgligt hur vi håller på, egentligen. Sorgligt hur vi har tagit till oss bilden av hur en idealisk kvinna (eller man) ska se ut.

Själv har jag svalt den bilden med hull och hår. Tyckte redan som tonåring att jag var för tjock men när jag tittar på foton från den tiden ser jag ju att jag är smal! När jag var 30 var jag på en kurs där vi skulle skriva ner det som vi inte gillade hos oss själva. Min lista blev lång på alla fysiska ”fel” som jag tyckte att jag hade. Sorgligt! Övningen slutade med att vi formulerade en affirmation som vi sedan fick på en skylt. På min stod det ”Jag är perfekt precis som jag är”.

Den övningen fick mig faktiskt att börja tänka om. Att sluta slå på mig själv. Att se på mig själv med mindre kritiska ögon. Att sakteliga börja acceptera min kropp… och till och med börja tycka om den.

Bilden av hur en perfekt kvinna ska se ut har ju förändrats under åren. Den svält-smala modellen i dagens samhälle har verkligen inte varit idealet tidigare. Smala kvinnor har ansetts sämre på barnafödande än mulliga kvinnor och det var viktigt när en man skulle välja sig en fru. Jag tänker också på Anders Zorns tavlor på runda dalkullor. Det ansågs vackert att ha en stor rumpa och ”kärlekshandtag” för inte så himla många år sedan. Idag anses det vara övervikt.

Så jag tror att pendeln kommer att svänga – för att en pendel alltid gör det. Och då hoppas jag att vi i framtiden kommer att tillåta olika kroppar. Att vi kommer att se det vackra i att vi är olika.

Missförstå mig inte. Jag säger inte att vi ska strunta i att ta hand om oss. Självklart är det bra att stoppa i oss ätbart som vi mår bra av. Självklart ska vi röra på oss så att vi mår bra. Det är verkligen inte fel att sköta om våra fantastiska kroppar så gott vi nu kan. Både utsidan och insidan! Alltså även tankarna… och själen.

En sak till. Var försiktig med att prata negativt om din kropp. Tänk på vem som kan höra. Även om det sägs lite skojfriskt och skämtsamt kan det landa illa. Så länge vi som vuxna inte har accepterat oss själva (åtminstone kroppen) så kan vi inte förmedla till döttrar och söner att de duger precis som de är. Hur ska de kunna tro på oss när vi säger ”Du är så fin” om vi kommenterar oss själv (och andra) på ett nedlåtande sätt?

Inre leende - två yogatjejer

Prova gärna att leka lite med dina leenden – både yttre och inre leenden. Det kan du göra framför spegeln, framför datorn, i bilen, i kön på affären, på bussen… Lägg märke till hur din energi skiftar.

Ibland brukar jag roa mig med att se människors reaktioner när jag ler mot dem. T ex i trafiken. Eller i en affär. En del blir fundersamma men väldigt ofta får jag ett leende tillbaka.

Det finns diverse olika övningar som handlar om ”inre leende”. Kanske vill du prova en taoistisk övning ”The inner smile” som är enkel att göra och tar 10-30 min.

http://taoism.about.com/od/meditation/ht/inner_smile.htm

Leave a Reply